"Ärlighet varar längst" -06/02 2009

En tanke jag haft under min resa hem från skolan är ärlighet. Många människor säger ofta "Ärlighet varar längst" precis som att sanningen alltid är den bästa.

Ja, i vissa situationer som oftast är lite allvarligare så kanske sanningen är den bästa vägen, men vad är verkligen bäst i vardagliga situationer, i ett möte mellan dig och dina medmänniskor?

Jag kommer nu att lista två scenarios som dök på mig, i mitt funderande.
Eller med andra ord situationer, där man kanske bör överväga vad som verkligen är bäst. Att visa respekt för andra? eller att hålla sig till sanningen och ha ett rent och prydligt samvete?

Föreställ dig att;

Scenario 1:
Din vän är nykär och kommer fram till dig.
"Guuuu, va hon är bra, jag är sååå kär" (nu utgår jag från att personen i fråga är en av mina killvänner som är hetero, för att slippa skriva hon/han i varje mening).
Din vän fortsätter att glorifiera sin nyfulla kärlek med meningar som "Ja, hon har nog allt jag vill ha" och "Shit, det känns så jävla rätt att hon finns i mitt liv" osv.

Jag vill också tillägga att just den flicka han gått och blivit förälskad i är din ärke-nemesis från tidigare erfarenheter och att du verkligen, helhjärtat och ärligt avskyr denna person.

Så, vad kan man svara för att visa sin "uppskattning"?
Ett svar som är grundat på respekt för den andra personen skulle kunna se ut något i denna stilen:
"Ja, jag förstår att du är kär, va kul för din skull"
Med detta svaret så peppar man sin vän, för att man helt enkelt vill visa att man bryr sig om dennes känslor och vill visa att man är glad för sin väns skull. Även om man hatar dennes nya kärlek.

Ett annat svar som man kan ge, om man utgår från sanningen, skulle kunna se ut mer på detta sättet:
"Ja, jag förstår att du är kär. Men med tanke på att din järna har övergivit dig så kommer jag att slå dig ful med en pinne, så att du bara får dejta sånt som man hittar på en bondgård hädanefter. Detta för att du har svikit både mig och vår vänskap, genom att dra in löst folk som inte har något som helst folkvett eller självrespekt i våran vänskapsrelation"

Med detta svaret så utgår man från sina egna känslor och håller hårt i sanningen.


Scenario 2:
En bekant kommer fram till dig och säger "Hu, fan va jag mår skit, jag tror att jag börjar bli sjuk"
Personen i fråga ser verkligen ut att må skit och har säkert dragit på sig både hösnuva, kräksjukan och klamydia.

Vad kan man då svara på detta, med respekt för att den andra inte kan hantera ett sanningsenligt svar?

Kanske ett svar i stil med:
"Snack! Jag tycker att du ser kry ut. Kanske lite trött bara, men det har ju varit en tuff vecka"
Här får man den andra personen att känna sig frisk, fast den kanske inte är det rent fysiskt. Det är ju en snäll handling, men är det verkligen inte bättre att säga sanningen?

Vi kan prova.

Ett svar i sanningens tecken skulle kunna se ut på detta viset: "Hahahaha, ja fyfan va du ser ut. Ditt fejs ser ut att vara en rysk skridsko-olycka. Du ser trött och häning ut och med tanke på din hållning, så ser du ut att ha fått den i stjärten hela natten."

Ett svar som verkligen inte inskänker falska förhoppningar om personens tillstånd och håller sig helt till sanningen.

Ja, ni ser själva vilket håll detta går mot... Men helt ärligt, är det verkligen inte bättre att säga sanningen?? Visst vill ni ha ett rent samvete och en ärlig relation med omvärlden?? Visst är det bara slöseri med tid och tillit att ljuga, för sanningen kommer vel alltid fram ändå??





"Ärlighet varar längst"