Vi spelade "Dawn of war 2".
Spelet i sig är inte så väldigt häftigt om jag får säga det själv, utan det som föder min lust är kampen. Att efter varje match vilja spela en till, fast den gången mot ett svårare motsånd.
De enda gångerna jag skrattar av tillfredställelse är när jag ser mina egna armeér bli totalt krossade av motståndarna.
Detta kan ju tyckas ganska så sadistiskt, men i själva verket så är det just den händelsen som skapar "spelet". Jag menar det, att om motståndet liknar svårigheten av att stjäla muffins från ålderdomshem, så finns det ingen tjusning med att över huvud taget titta på spelet.
Nej!, det ska vara i stort sett omöjligt att klara av, för då får man sammarbeta för att överleva. Man får skratta gott när man blir totalt mosad, och de enda armeérna man har kvar liknar det där gula gojset som finns i wienerbröd -fast rött.
För att det är då som man verkligen känner sig stolt när man klarar det.
-Ses på slagfältet
2nd Command -Chefen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar