Så var det dags igen

Yepp, nu sitter man här igen. Har precis hällt upp en kopp te och ska snart peta in en snus.

Jag älskar att både vara tidig och sen.

Jag kom för sent till min första dag i skolan. Jag grät och ville inte gå, men min mamma tvingade ut mig i den farliga världen där utanför. Jag hade bara sett skolan på håll när jag gick hos dagmamma (hos min moster). Jag tyckte alltid att skolan såg så himla farlig ut, och att det bara var stora farliga barn där.
Jag hade gråtit i ungefär 2 timmar innan vi kom iväg. När vi väl kom till skolan så insåg jag att alla mina barndomsvänner, just i samma stund som jag, upplevde detta helvete. Det stärkte mig mycket och jag gick fram och "tröstade" en av mina vänner så gott som jag förmådde då. Efter den dagen i skolan så ville jag genast ha mer. Jag älskade att gå dit.

Jag har nästan alltid i mitt liv varit tidig till bussen. Jag brukade gå ungefär 20min innan den gick, för att sedan stå och vänta i typ 15 min. Det var bra tyckte jag, för då slapp jag stressa. Jag visste alltid att jag skulle få en bra plats i bussen, eftersom att jag stod först. Jag visste också att jag skulle komma hem som det var planerat.

De enda stunderna som jag verkligen, ärligt och helhjärtat avskyr, är då när man kommer precis i tid. Det suger.
Jag hatar att stressa för att komma i tid, men ändå så är man inte ett skit förberedd och bara fumlar runt och skenar som en höna med rabies och restless leg syndrome.



Idag är jag i tid. Tillochmed en halvtimma för tidig.


Det älskar jag.





- Tids-fashisten Chefen